Spädbarn och barn i småbarnsåren visar upp individuella olikheter vad gäller sättet de knyter an på, det så kallade anknytningsmönstret. De som har en trygg anknytning till en förälder använder denne som ett slags bas från vilken den utforskar världen och återvänder till för att söka tröst och närhet. Forskning visar att mellan 60-70% av de svenska barnen har ett tryggt anknytningsmönster.
För en mindre andel barn sker inte en trygg anknytning till en vuxen. Dessa barn använder inte sina föräldrar som en trygg bas och uppvisar vad som kallas för en otrygg anknytning.
Det finns två varianter av otrygg anknytning: undvikande och ambivalent anknytning. Typiskt för undvikande anknytning är att barnet inte visar något behov av att använda föräldern som en trygg bas. Barn med en undvikande anknytning bryr sig inte om föräldern försvinner och söker inte kontakt när föräldern återvänder. Barnen med en ambivalent anknytning kan vara såväl avvisande som överdrivet kontaktsökande om föräldern återvänder efter att ha varit avviken en stund, de är inte konsekventa i sin kontakt med föräldern.
Det finns ett samband mellan barnets anknytningsmönster och förälderns förmåga att möta barnet med lyhördhet och känsla. Föräldrar till otrygga barn visar inte positiva känslor för barnet i samma utsträckning som föräldrar till trygga barn. Barnet lär sig i dessa fall att det inte lönar sig att söka närhet och tröst hos föräldern eftersom denne ändå inte svarar adekvat på barnets signaler.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut. Terapeutiska.