Ett barn utvecklar ett anknytningsmönster, ett personligt sätt att relatera till andra människor, som kännetecknar hur vi formar relationer även i vuxen ålder.
När vi är små är den känslomässiga kontakten med föräldrarna lika viktig för överlevnaden som föda och sömn eftersom en människa bär på en rädsla för att bli övergiven. För att kunna utveckla en trygg anknytning behöver föräldrarna vara lyhörda för barnets signaler och kommunikation, ha positiva känslor för barnet, respektera barnets egna önskningar och vara psykiskt och fysiskt närvarande i barnets vardag. Beroende på olika omständigheter såsom dålig omvårdnad, separationer eller förluster av anknytningspersoner kan barnet utveckla en otrygg anknytning som kommer att prägla hen genom hela livet.
Anknytningsmönster utvecklas särskilt under de två första levnadsåren, men stärks eller förändras av erfarenheter under hela uppväxten. Under puberteten påbörjas en frigörelse från ursprungsfamiljen och den underlättas av trygga anknytningsrelationer till föräldrarna. Anknytningen består dock långt efter tonåren och brukar fördjupas när den unge sedan själv får barn och blir förälder.
Lisa Pousette, leg. psykoterapeut. Terapeutiska