En som lever ihop med en narcissistisk partner som kanske till och med har psykopatiska drag kan beskriva sambandet mellan skam och döljande på följande sätt: ”Jag vet att de andra, de vanliga människorna, skulle förakta mig om de visste. Därför är det bäst att jag håller mig tyst om det som pågår.”
Skammen inkluderar en oro för vad andra människor skulle tycka och tänka om de visste hur dåligt man till exempel blir behandlad av ens partner, med ständiga svek och undanflykter. Om inte annars så för barnens skull vill man visa en lycklig fasad utåt; man vill inte bli avslöjad eller visa den förnedring man lever i. Man är rädd att det ska synas på utsidan vad som pågår bakom hemmets stängda dörrar. Man skäms, är ledsen och rädd.
Det är mycket energikrävande att dölja skammen eftersom man då blir spänd, känner sig mindre värd och oälskad. Man går mer och mer med nerböjd blick, vågar inte titta andra i ögonen – samtidigt som man undrar hur länge man kommer att orka. Många försöker dölja sitt dåliga förhållande genom att ljuga och hemlighålla, låtsas inför sina vänner att allting är bra. Flykten och tystnaden blir en överlevnadsstrategi.
Att dölja ett förhållande som inte fungerar är uttröttande och energikrävande. Man upplever det som att leva dubbelliv eller att leva i två olika världar; ett där hemma och ett där ute. Att inte kunna berätta sanningen för vänner och familj leder till känslor av isolering. För om man inte berättar hur jobbigt man har det går det inte att söka tröst hos andra. Prata därför öppenhjärtligt med familj och vänner och sök professionell rådgivning om du blir illa behandlad av någon som står nära dig.
Och till sist, vad säger psykologin om narcissism?
Det finns en psykologisk teori som säger att en psykopats hjärnceller mognar onormalt långsamt. Det är till exempel känt att en psykopat inte svarar på frågor som ställs till dem eller att de svarar på ett sätt som ger intryck av att de inte har förstått frågan. Man har då en partner eller en anhörig som i själva verket är en ett barn på nio–tio år. Hur ska man orka med sådant resten av livet?