Kan kärleken ta slut?

För att kunna leva i en parrelation måste man kunna anpassa sig. Inte bara den ena partnern, utan bägge två, livet ut. Så var det förr, på savannens tid, och så är det idag.

När man är nyförälskad upplever man att man har hittat ”den perfekta” partnern, en som är lyhörd, empatisk och sympatisk. Patnervalet baserades då på era sociala och positiva beteenden. Ni gillade kanske samma musik, hade likartade intressen och kände fysisk attraktion för varandra.

Lyckohormonerna sköljde över dig, vilket gjorde att du helt enkelt blev förblindad för negativa saker som du senare ser så tydligt hos den andra. Det är nämligen så att det är först senare i ett förhållande man ser hur olika man är och hur olika man tänker och prioriterar.

Forskningen har visat att man kan bli kär i nästan i vem som helst som ger en bekräftelse, värme, känslomässig och fysisk närhet, skydd, trygghet och sex. Det är när detta har börjat klinga av som man börjar uppleva att kärleken börjar försvinna. Och visst – det är inte så lätt att stå i förbindelse med varandra när man inte har tid att tala, lyssna och känna efter hur den andra vill ha det. I stället är det många som jobbar nästan ihjäl sig för att ”sedan” kunna få det perfekta livet eller försöker ro i land livsprojekt med barn och låneamorteringar. Från det ni tidigare var nästan beredda för att dö för varandra har ni nu bortprioriterat varandra.

Nej, kärleken tar inte ta slut av sig självt, i alla fall om det inte förekommer våld och övergrepp. Kärleken kan däremot svältas ihjäl. Oftast löser ett partnerbyte inga problem, vardagen kommer i kapp ändå. Det är som att spela dataspel: vad det är än som du väljer i spelet så kommer det nya utmaningar och överraskningar. Även om det känns att gräset är grönare utanför den egna relationen så är det värt att granska sig själv innan man går vidare till nya relationer.